Jag lider av hjärntumör. Ända sedan jag var 10år gammal, sedan 6 år tillbaka. Snart är det min 6 års firande av den dagen läkarna döttsförklarde mej. Men bara ett par timmar efter bekedet kontaktades vi(min familj) av några andra läkare som gav oss hoppet.Men deras ord har ändrat och jag är ingen levande bomb utan en canseröverlevare. Min tumör är obotlig, den växer och växer men tur nog går det att för minska den med ett års mellan rum. Nu på 1 ½ år har jag fått det glada bekedet att tumören har minskat sin växt. Läkarnas förklaring är att tumören växer medan jag växer, kanske i otur med min tja..."kvinnliga växt". För er som undrar så är det en hjärntumör vi pratar om, under mitt tjockamörkblonda hår döljer det sig ett Stort ärr, men med mina ord ett sår som aldrig kommer läka. Både fysikt och pykist har tumören skaddat mej, varje dag är jag rädd, kommer jag vakna dagen efter osv. Den har en stort ansvar i mina beslut. att gå omvårdnads-linjen är mest tack till Tumören som har uppmuntart mej att ta chanser och utmana mej själv. tumören kan ge mej dubbel sende, huvudvärk, balans svårigheter eller nått annat men mitt hjärta kommer den aldrig nå. Ibland undrar jag hur skulle jag varit utan min tumör, den har skapat mej och den jag är idag.
Fortsätting följer, spelar ingen roll om ni komenterar eller ej....att jag skriver betyder. Ärret är ända upp på huvudet är det går även ut till örat. Har flera ärr, pga flera operationer(6st)
.JPG)
